Rio de la Plata (Giochix.it/Rio Grande Games)


Fakta:
Antal spelare: 3-5 spelare
Ålder: 13-99 år
Speltid: 90 minuter (nej du, det dubbla)
Innehåll: Spelbräde, 50 spelbrickor som arbetare, 17 lila anfallare, 1 blå bricka, 5 poängmarkörer, tidspjäs, 60 väggar/murar, 75 kuber, 4 brickor för större byggnader, 80 brickor för mindre byggnader, 12 karaktärer, 40 mynt, 2 tärningar, 5 lathundar, regler
Konstruktör: Michele Quondam

Visst kan det låta trevligt att få vara med och bygga upp staden Buenos Aires på 1500-talet, men herregud, vilka regler och framförallt vilken utdragen speltid. Det är synnerligen tveksamt om det är värt besväret att sätta sig in i reglerna, än mindre att traggla sig igenom ett helt parti. Man måste verkligen vara en riktigt seriös spelare av komplexa och utmanade spel för att satsa på detta, och ha gott om timmar för det.

Reglerna omfattar bara 8 sidor, men ser ut och känns som det tredubbla. Visst finns här exempel och några bilder men alldeles för få i förhållande till de enorma textmassor som fyller häftet. Allt kunde dessutom vara betydligt bättre uppställt och förklarat. Det kan ta nån timma att förklara reglerna för någon annan och att sedan spela tar betydligt mer än de angivna 90 minuterna. Räkna med det dubbla, eller tredubbla. Inledningsvis i alla fall.

Möjligtvis går det framöver att komma ned till den angivna siffran men det betvivlar jag starkt. Det kräver i så fall ett väl sammansvetsat spelgäng med järnkoll på reglerna och flera partier bakom sig. Jag får faktiskt ingen som helst lust att kämpa vidare med Rio de la Plata efter ett första smakprov. Det här var onödigt tillkrånglat och komplext i förhållande till spelupplevelsen som sådan.

Detta är ett så kallat worker-placement-spel i sin mest omfattande form. Det är också ett stadsbyggnadsspel och ett krigsspel. Vidare måste du spela både med och mot övriga deltagare, så samarbete kan komma att krävas, men i grund och botten är det var och en för sig själv. Det blir en ensam vinnare, personen som samlat flest poäng över 20 (!) spelade omgångar.

Javisst, du börjar lira år 1580 och tanken är att Buenos Aires skall byggas upp på nytt, bli en stor och ståtlig stad med allsköns bekvämligheter och storslagna palats, katedraler och mer. Staden bör vidare befästas, skyddas mot angripare och det skadar såklart inte heller om där finns en hamn och en möjlighet att frakta varor ut i världen.

Den största delen av spelplanen är en fri yta att bygga staden på, 10 x 16 små kvadratiska fält indelade i åtta regioner. Runt densamma finns sedan platser för brickor och andra pjäser när det rör byggandet av Palatset, Katedralen, Hamnen, vägar, en befästning och murar. Ja, och mer ändå, vi har ju gruvan och skogen och skeppet och ett dussin offentliga serviceinrättningar också!

Med det sagt erbjuder faktiskt spelet alldeles för mycket variation och för många möjligheter för sitt eget bästa. Skall man ta allt detta i beaktande kan en stackars spelare bli sittande länge, länge och fundera på vad man kan göra, vill göra och vad som är allra bäst för stunden.

Allt är annars nog så simpelt. Det spelas tre faser i varje spelrunda. Först, placera ut dina arbetarpjäser. I andra fasen, verkställ de effekter som arbetarna åstadkommit. Sist, kolla av spelordning och se om där blir krig. Både infödingar och pirater hotar och några krig kommer att inträffa under spelets gång, frågan är bara när. Plötsligt kommer det in slump och tärningskast och ett, känns det som, lite obalanserat moment, där en spelare plötsligt skall vara attackerare och försöka förstöra så mycket av det som byggts upp.

Va? Här lägger man så oerhört mycket tid och funderande på att bygga upp Buenos Aires på bästa sätt och några gånger skall man turas om att sabotera så mycket av staden som möjligt. Typ ett steg fram och två tillbaka. Inte nog med att den attackerande oftast tjänar mer poäng på anfallet än vad övriga försvarare kan få för att kämpa emot, det hela känns bara som ett konstigt inslag. Särskilt eftersom flera andra saker egentligen bara fungerar om man jobbar ihop. Ja, de större byggnaderna i staden blir bara verklighet om man bygger tillsammans.

Nåja, dina arbetarpjäser skall ut på spelbrädet, hamna någonstans inne i staden, på en specifik plats utanför densamma eller på ”annan position”.

Inne i staden kan du för pjäser och olika resurser (sten, trä eller ”något extra dyrbart”) bygga kyrkor, baracker, trädgårdar, monument, torg, företag, marknader, snickerier, stenhuggare, hyddor eller hus. Kort sagt, välja mellan 11 olika möjligheter, var och en med sin specifika kostnad och given kravspecifikation och en unik effekt vid en framtida aktivering.

Det hela fungerar ibland som en flerstegsraket. Skall du bygga huset måste du först ha byggt hyddan, och företaget kräver en marknad. Monumentet kräver ett torg och torget får byggas om fem byggnader finns i rätt positioner till varandra. Så till en början är kanske inte alla 11 möjligheter tillgängliga eller relevanta, men det gäller förstås att planera framåt. Det kan ta både en och två eller flera omgångar att få en viss typ av plats att uppstå i Buenos Aires.

Så ställ ut en gubbe (enligt ytterligare en räcka givna byggdirektiv för olika saker) där du vill bygga hyddan och betala kostnaden. Verkställ bygget i nästa fas och lägg ut en spelbricka med Hyddan. I en kommande omgång ställer du ut en ny arbetare på Hyddan för att i fas två uppgradera till ett Hus. Ja, somliga byggnader kan uppgraderas och ge mer poäng, pengar eller annan effekt, andra funkar bra i grundutförandet.

Vill du inte bygga någon av de 11 mindre byggnaderna, satsa istället på de större, dvs. palatset, katedralen, befästningen, hamnen, murar eller vägar. De kräver oftast lite fler pjäser (och kuber) för att skapas, så här är det enklast och bäst att samarbeta med andra. Alla som är med och bygger får poäng, den som slutför bygget och därmed också beslutar om platsen för byggnadsverket får mer!

Saker som palatset och katedralen ger såklart extra poäng, befästningen är ett plus att ha om det blir krig, hamnen öppnar upp en möjlighet att skeppa varor till utlandet för pengar och poäng. Murarna bygger man runt den öppna spelytan och fungerar som ett försvar mot angripare. Med många murar finns såklart färre ställen för dem att anfalla Buenos Aires olika regioner. Vägarna syftar till att binda samman olika stadsdelar med borgmästarens torg för bonuspoäng.

Vill man hellre sända sina arbetare till gruvan eller skogen för att få resurser, till något växlingskontor eller annat arbete (för att få lön eller kunna byta kuber), till skeppet för att bedriva handel eller till rutan för spelarnas turordning så kan man göra det också. Eller istället för något annat.

Man kan också köpa sig en unik förmån från en av ett dussin olika offentliga personer i staden; biskopen, arkitekten, guvernören, generalen, mästersnickaren, mästerstenhuggaren osv. Naturligtvis kan dessa personer hjälpa dig på olika sätt, ge dig fria resurser, mynt, bonusar på tärningskast i krig osv.

Håhåjaja, ja vad säger du? Var det inte en rejält tilltagen mängd möjligheter att bygga upp ett alldeles unikt Buenos Aires på? Jodå, många är de fast även om de är många så fungerar de flesta på likartat sätt och blir kanske inte så där alldeles för svåra att greppa. Det är väl mest själva mångfalden av möjligheter att överväga hela tiden som känns lite överväldigande. Och så det faktum att staden skall växa fram över hela 20 omgångar.

För att sedan möjligen raseras under 5 krig eller så. Krig som faktiskt känns lite meckiga. Det är brickor hit och dit, kanske bonusar som påverkar tärningsslag, det är attackerare och försvarare, placeringsregler, förflyttningar och kanoner. Och mer. Det vanliga spelflödet med placering av arbetarpjäser och deras effekter avstannar helt för en stund (tar förstås kortare eller längre tid beroende på hur fajten går) när kriget kommer i fokus.

Rio de la Plata är bitvis festligt och enormt varierat på ett sätt. Sen kan jag tycka att det kan åtgå alldeles för mycket tid till att fundera, att valmöjligheterna är väl många, att speltiden på 2-3-4-5 timmar är alldeles för lång och att somliga byggnader kunde ha skilt sig mer åt från varandra vad gäller brickornas utseende. Detta blir på många sätt en tuff utmaning. Det kan för allt i världen vara skoj med en sådan nångång ibland men reglerna är många och omfattande, inte sällan behöver något kollas upp under spelets gång. Och krig blir plötsligt något lite både slumpartat, krångligt och udda i det här stadsbyggnadsspelet.

Så sammanfattningsvis fungerar allt tillsammans, men bara sådär, och det är en massa saker här, saker som skapar en omfattande helhet. Tyvärr för mig en helhet som jag säger tack, men nej tack till. Här blir det ingen fortsatt samvaro. Initialt lockande men i slutändan inte värt besväret. Det kostar helt enkelt mer än det smakar. För mig i alla fall. Somliga spel är livet inte långt nog för. Men vi är ju alla skapta olika och smaken är som baken. En betygstvåa vore kanske trots allt lite elakt och orättvist, men något bättre än en svag trea kan jag inte bjuda på. Det här får jag inte kamraterna att nappa på igen och vi väljer alla hellre något annat nästa gång. Lite synd kan jag nästan känna.