The Downfall of Pompeii (Mayfair)


Fakta:
Antal spelare: 2-4
Ålder: 10+ år
Speltid: ca 45 min
Innehåll: Spelplan, tygpåse, 1 vulkan, 45 lavabrickor, 62 spelkort och drygt 130 träpjäser fördelat på spelarnas färger samt regelhäfte
Konstruktör: Klaus-Jürgen Wrede

Pompeii är ett roligt spel och utan tvekan ett av de elakaste jag spelat, på ett snyggt och elegant sätt. Visst kan man med ett skickligt eller tursamt drag i många spel förstöra en hel del för motståndarna men här bygger hela upplägget på att alla kommer att förstöra för alla. Frågan är bara vem som går vinnande ur den situationen?

Spelet fortgår i ett par olika moment och dessa är kanske inte helt logiska. Först vill man få Pompeii att blomstra så man placerar ut fler och fler pjäser (invånare) i staden. Samtidigt vet man att staden snart kommer att gå under och dränkas i lava, så de utplacerade invånarna vill man självklart ha så nära stadens portar som möjligt. Här i den första delen av spelet spelar man ut kort från handen och drar nya och placerar ut sina spelpjäser (invånare) i motsvarande byggnader i staden. Dessa byggnader kan olyckligtvis finnas på såväl gynnsamma som mindre lyckade ställen, sett till var öppningarna i stadsmuren finns. Efter en tid kommer det (via korten) vissa antydningar om att vulkanen börjar få sitt utbrott och då blir utplaceringen av pjäser lite mer frikostig. Du får ställa ut både fler pjäser och på andra ställen än tidigare. Olyckligtvis dyker omen-kort upp i leken nu och dessa tvingar en spelare att plocka bort pjäser från spelplanen, och det redan innan vulkanen fått sitt utbrott! Det är ju kul så länge man själv drar omen-korten och kan reducera motståndarnas pjäser genom att slänga dem i vulkanen, men hamnar kortet hos någon annan kan det vara dina pjäser som ryker (!).

Nåväl, efter ett tag är det slut på kortdragandet och utplacerandet av invånare i byggnaderna. Vulkanen får sitt utbrott och lavan börjar breda ut sig i staden. Man drar dessa lavabrickor osedda från en tygpåse, en var, en i taget. Det finns sex olika startplatser i staden för de sex olika sorters lavabrickor som finns. En lavasort breder ut sig intill identiska brickor så långt det går och detta innebär att drar man helt enkelt inte en viss sorts brickor är en viss del av staden (tills vidare) fredad från lavan. Efter att man lagt ut en viss bricka får man börja flytta två av sina pjäser ut ur staden. Måtte de bara hinna ut genom stadens portar innan lavan täcker allt för en lavabricka lagd på spelplanen leder ofelbart till att de eventuella pjäser den täcker omedelbart måste kastas i vulkanen och utgå ur spelet. Här finns det utmärkta möjligheter att placera brickor mitt för öppningar i stadsmuren där motståndarna just försöker fly eller kringgärda invånare med lava så att de blir instängda utan hopp om räddning. Den som lägger ut en bricka styr vartåt lavan rinner…..härligt elakt.

The Downfall of Pompeii är ett snyggt och underhållande spel, inte likt något annat jag spelat. Enda pysslet är färdigställandet av kortleken som måste prepareras på rätt sätt med stadskort, vulkankort och omen-kort så att de dyker upp med lagom intervall och inte stör balansen, men det får man ta för nöjet att spela.