One More Barrel (giochix.it)


Fakta:
Antal spelare: 3-5 deltagare
Ålder: 10+ år
Speltid: 90 minuter
Innehåll: Spelplan, 7 tärningar, 243 träpjäser i olika färger och former, 100 sedlar, regelhäfte samt några lathundar med korta regler.
Konstruktör: Michele Quondam

Det är kanske illa att det var spelets tema som drog mig till den här boxen, men det är sant, det här lät riktigt annorlunda och spännande. Ja, temat och askens rätt tjusiga, inbjudande bilder på fram- och baksidan fick mig att skaffa detta till spelsamlingen.

Här skulle man spela som en västvärldens ledare och härja runt i främmande land på jakt efter massförstörelsevapen. De där vapnen skulle dock inte vara verklighet, inget man kunde finna, utan mer fungera som en förevändning för att kunna invadera landet ifråga och försöka stjäla dess olja!

Man skulle kunna skicka extra trupper till olika länder i den här delen av världen, angripa och lägga beslag på befintliga oljereserver att sälja för egen vinning. Kort sagt, kriga och leva rövare. Som spel betraktat lite skoj och intressant, moraliskt förstås helt förkastligt.

Tyvärr visade sig det här bli en liten plåga. Onödigt komplicerat, segt och långdraget och med en hel del slump på olyckliga ställen; attackstyrkan hos rebeller, antal fiendetrupper i ett land och oljepriser baseras t.ex. delvis på tärningskast. Sådant orsakar stora svängningar, somliga förstås orättvisa och omöjliga att gardera sig mot. Varför sitta och klura en massa, göra planer när mycket kan kullkastas med ett tärningskast? Det blir liksom inte så kul.

Kul är heller inte reglerna. Det handlar bara om endast sex sidor, men de är späckade med text och riktigt uselt uppställda. De lyckas göra ett krångligt och omfattande spel ännu svårare att förstå och förklara för någon annan.

Sen märker jag att speldesignern heter Michele Quondam, och då trillar ju polletten ned. Även andra spel han skapat och som jag stiftat bekantskap med har varit sådana, löjligt omfattande, krävande, röriga, fulla av olika valmöjligheter och med en regelbok som motverkar sitt syfte... Spel det knappt varit mödan värt att försöka lära sig (jag tänker nu på Rio de la Plata och Romolo o Remo). Det här är ytterligare ett sådant spel. Ett som dessutom sett dagens ljus före de båda ovannämnda skapelserna och som försöker se betydligt mer strömlinjeformat, välkomnande och enkelt ut än vad det faktiskt är. Tyvärr.

Spelet rullar på över tre faser, var och en med fyra omgångar, där varje omgång sedan består av tre delar. Ytterligare en omgång kan adderas om man skulle vilja ha mer speltid, vilket känns som synnerligen tveksamt.

Alla väljer varsin handling, utför den och väljer sedan en andra handling. Manipulera media, köp fler trupper och flytta runt dem på brädet eller konstruera något.

Trupperna kan ankomma nya länder via marscher över land, andra trupper bör luftlandsättas. Konstruktionerna kan röra t.ex. militära byggnader, hjälp till befolkningen i utbyte mot visst stöd eller kontraktskrivande med företag för pengar.

Byggnaderna kan vara lagerhus, polisstationer, oljepipelines eller raffinaderier, alla såklart med olika priser och funktioner...

Vore allt detta inte nog finns extra gratishandlingar att utföra; producera olja och/eller öka skatterna för att få ett extra pengatillskott.

Då och då kollar man om det blivit krig någonstans och då skall anfallarstyrkor och försvarare kontrolleras, tärningar kastas. Kanske tar dina trupper kontroll över landet, kanske åker de på stryk.

Spelarna agerar också rebeller och får en möjlighet att agera under radarn. Det går att bomba en viss trakt sönder och samman, förstöra motståndarnas trupper, byggnader och logistik. Och som sagt, den olja som man om möjligt får kontroll på vill man skicka hem och sälja dyrt. När allt är slut vinner den som tjänat mest pengar.

One More Barrel bjuder också på en möjlighet att skapa allianser spelarna emellan. Det går att bilda pakter, hjälpa varandra att bomba en tredje part, eller t.ex. ställa sig på den svagares sida och bidra med extra trupper till försvar. Tja, allt sådant där blir alltså synnerligen godtyckligt. Det går att pakta till höger och vänster efter behag och mobba vem som helst. Rörigt faktiskt, eller en regel att helt bortse ifrån. (Där finns en massa andra regler att också stryka eller få förklarade för sig...)

90 minuter är allra minst det som åtgår för ett parti och det är det inte värt att lägga på det som erbjuds i One More Barrel. Detta var tyvärr inte hälften så underhållande som det verkat och jag hoppats på. Somligt kan förvisso kanske bli något bättre med upprepade partier men nej, det känns helt enkelt inte mödan värt. Ett enda första parti gav ingen mersmak alls.

Spelkomponenterna är dock utmärkta och spelbrädet snyggt och i behändigt format. Så synd att här inte fanns ett bra spel också.