Munera: Familia Gladiatoria (Albe Pavo)


Fakta:
Antal spelare: 2-4 spelare (nej, absolut inte två)
Ålder: 10+ år
Speltid: 90 minuter
Innehåll: 2 tärningar, 2 gemensamma spelbräden, bräden för 4 gymnasium, spelkort (28 Minister, 40 Gladiator, 22 Munus, 40 Eventum), träbrickor (32 neutrala, 8 röda, 4 gula), 4 x 2 träkonor, pappbrickor (1 Rudis, 1 Comprobatio, 36 Popularity, 48 Experience, 1 Pugna, 1 Virtus, 13 Wound), regelhäfte.
Konstruktörer: Matteo Santus & Jocularis

Det här är ett spel med ett starkt tema. Här är spelarna innehavare av varsitt gymnasium, varsin gladiatorskola. Man rekryterar nya förmågor att träna upp, lär dem varsin speciell stridsteknik och kampstil och låter sedan gladiatorerna mötas på arenan för att göra upp, vinna publikens gunst, ära och berömmelse. Den skola som först når 15 ärofyllda poäng (eller får flest om flera når 15 i samma omgång) vinner såklart!

Utöver att rekrytera blivande gladiatorer (som köpta slavar, krigsfångar, dömda brottslingar eller frivilliga slagskämpar, alla dessa förstås till olika kostnader och med varierande grad av lydnad, disciplin och kampvilja) kan man också resa runt i Italien och söka fighter, i närområdet eller mer avlägset...

Dessutom finns här ett vadslagningsmoment där man kan satsa på vinnare i fighterna och det går också att försöka påverka gladiatorspelens utfall medelst mutor.

Gladiatorerna vinner eller förlorar, blir sårade eller dör och utöver gladiatorer finns här spelkort med ett drygt halvdussin olika karaktärer vars hjälp man kan köpa.

Medicus läker skador, Vectores bistår med transporter över landet. Coquus lagar hälsosam mat som stärker gladiatorn, skickligheten hos Faber kan rädda livet på en förlorare, Doctor tränar gladiatorn till extra skicklighet osv...

Att värva nya kämpar och/eller ovanstående samarbetspartners sker via auktioner, vilket förstås innebär att den delen funkar bäst med fler än två spelare. Ja, jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att rakt av be dig ignorera förpackningstexten som säger att detta är för 2-4 deltagare. Spelet Munera fungerar inte alls bra på två, inte bara med tanke på auktionsmomenten utan rent generellt, båda vinner lite ära när de ställer upp i gladiatorspel, båda satsar säkert på sin egen kämpe som segrare osv. Allt går liksom jämt upp, tar ut varandra, utan fler spelare som engagerar sig...

Så med 3-4 deltagare är detta okej, eller rentav bra, eller? Ja, på två är det helt uselt, med fler bättre än så. Sen, huruvida detta är ett bra spel...

Nja, kan jag tycka. Temat är härligt, spelkomponenterna bär tids- och tematypiska illustrationer. Sen är ju faktiskt regelhäftet inte det bästa, allt kunde ha varit tydligare, bättre uppställt, med fler exempel. Vidare är spelbrickorna små och träbrickorna som skall fungera som mynt ännu mindre och pilligare (9 mm diameter, tjocklek 2,5 mm).

Sedan bidrar alla latinska inslag förstås väldigt till temat, skänker extra stämning och känsla till spelet, men krånglar också till mycket, i alla fall när det gäller att komma igång och förstå allt, få allt att flyta.

Du har Pugna och Virtus och Auctoratus, och Vectores och Lupae. Därtill de sju kampstilarna; Provocator, Myrmillo, Thraex, Secutor, Retiarius, Hoplomachus och Aequimanus. Och mer ändå. Vidare slåss gladiatorerna alltid mot en viss specifik motståndare, Secutor alltid mot Retiarius, Myrmilla mot Thraex osv.

Eventkort kan man också dra nya i varje spelomgång. Dessa visar olika slumpartade effekter som kan vara bra eller dåliga. Jag kan tycka att de kan påverka rätt mycket, rentav vara helt avgörande i somliga lägen. Vilken tur då om man fått dra ett sådant kort, så synd om man inte gjort det. Ja, där någon drar nyttiga, positiva kort sitter någon annan bara med kort som kanske inte alls passar in, eller där ett tärningskast ger mer till en annan än en själv...

Tärningskast ja, det blir en hel del sådana. Visst kollar man av somliga parametrar hos sina gladiatorer, justerar värden upp och ner beroende på t.ex. olika samarbetspartners osv. Men sedan skall det kastas tärning. Och efter flera kast och många små räknestunder har stridens slutsegrare korats och vunnit ära. Förloraren kastar mer tärning för att försöka behålla livet...

Någon vinner, någon gör det kanske inte. Och under tiden som den här tärningskastarkavalkaden sker och alla värden löpande skall räknas fram och modifieras sitter kanske övriga deltagare bara och tittar på.

Visst kan de ta sig an vadslagningsmomentet osv. men det går ju avsevärt snabbare än att klara av en hel gladiatorfight, så jo, här finns en hel del väntetid. (Den saknas ju med två deltagare men då finns alltså andra svagheter i spelupplägget).

Så Munera är inte alls bra på två, och inte superbra med 3-4 deltagare heller, som bäst kanske okej, svagt medelbra, och då skall man alltså acceptera slumpdragna händelsekort och en mängd tärningskast som kan fälla avgörandet för dina planer.

Tänk så fantastiskt det här hade varit med mer kontroll över allt, klarare regler och en något förhöjd komponentkvalitet. Det blir högsta betyg för tema och känsla, ett bottenbetyg för Munera på två. Vad gäller regler, komponenter och upplevelsen i ett 3-4 personers parti pendlar betyget mellan två och tre. Så säg att spelet skall ha betyget 2,5.

Detta hade jag velat gilla ännu mer, men det går bara inte. Det är för mycket väntan, för lång speltid, för mycket slump för vad som erbjuds i övrigt. De 2,5 betygspoängen avrundas faktiskt nedåt och detta måste nu lämna spelsamlingen och göra plats för något annat.