Heroes of Normandie (Devil Pig Games)


Fakta:
Antal spelare: 2 deltagare
Ålder: 14+ år
Speltid: 30+ minuter
Innehåll: 6 stora terrängbräden, 4 tärningar, 2 x 76 actionkort, regel- och scenariohäften, 2 x 14 träbrickor och uppemot 200 olika pappbrickor (små/stora, runda/fyrkantiga) för trupper, föremål, hjältar, fordon, initiativ, diverse modifikationer osv. (6 kartongark)
Konstruktörer: Yann & Clem

Jag har Memoir ’44 i spelsamlingen, gillar det skarpt och blev nyfiken på om detta kunde bli en än bättre spelupplevelse. Tja, annorlunda blev den i alla fall, i mina ögon kanske inte direkt bättre.

I grund och botten framstår spelen vid en första titt som rätt lika varandra, marknadsför sig som relativt enkla krigsbataljer för två spelare med kort speltid och goda möjligheter att både skräddarsy olika scenarios som man vill och/eller spela flera medföljande givna upplägg.

Det är siktlinjer och avstånd och trupper som skall förflytta sig. Det är fotsoldater och stridsvagnar och luftanfall som skall slå ut fienden, det är strider i oländig terräng, det är viktiga platser att nå, det är spelkort och tärningar och slumpinslag hur mycket man än granskar spelbrädets förutsättningar, tänker och planerar. Så långt alltså mycket likt det där andra spelet jag gillar så mycket.

Det som genast blir en tydlig skillnad är att Memoir ’44:s plastpjäser i form av soldater, stridsvagnar och luftvärn är utbytta mot en mängd tjocka brickor i kartong. Ja, jag skall inte säga hundratals, men det är bra många fler än hundra kvadratiska och rektangulära pappbrickor som fungerar som diverse trupper, specifika personer, vapen, föremål, hinder och modifikationer av somligt. Så här är det fyrkanter i fokus, inte hexagonfält.

Jag har inget emot att byta plast mot papp men visst ger faktiska små soldater på brädet en tydligare känsla av kamp och krig, bidrar mer till stämningen och temat. (Och kopplat till detta upplevelsen av att plocka bort soldater och tanks från brädet när man segrar vs. att vända en bricka). Å andra sidan är det visuella en av Heroes of Normandies styrkor, det är riktigt läckra spelbrickor i olika storlekar som det spelas med och på.

Speltiden säger asken är 30+ minuter och den kortare tiden gäller väl kanske främst spelets första scenario, det där allra enklaste lära-känna-spelet partiet. Sen finns egentligen ingen fast gräns uppåt. De flesta givna speluppläggen handlar om att allt är över inom senast åtta omgångar, somliga spel är helt enkelt mer omfattande och krävande än andra och kan ta längre tid.

Synd bara att regelhäftet tar 60+ minuter att sätta sig in i, en enda gång, och inte ens då känns allt klart och tydligt. Nej, reglerna kunde ha varit mycket bättre, smidigare uppställda, mer klara, med fler exempel osv. De lyckas tyvärr inte alls förmedla känslan av att detta är ett spel med enkla, lättfattliga regler och relativt rask speltid. Tvärtom blir en titt i regelhäftet nästan avskräckande. Visst ser det till viss del samtidigt inbjudande ut, men också väldigt omfattande, krävande, kanske krångligt och rörigt, och vad gäller de där sista orden förknippar jag dem t.ex. inte alls med alternativet Memoir ’44.

Ett så kallat enkelt snabbspelat krigsspel för två spelare som detta skall vara skall absolut inte ha en dylik uppställning regler. Speciellt inte vad gäller just det där med uppställning. Här är det inte alls särskilt lätt att hitta en specifik sak man vill kolla upp, nej reglerna lämnar en del övrigt att önska.

Men de är faktiskt ändå på ett sätt enkla. Varje runda omfattar tre faser; orders, activation och supply. Först placerar man ut små numrerade brickor på de enheter man vill nyttja i strid, lämpligen 1:ans bricka på den enhet som först skall agera, 2:an på den näst första osv. Detta gör såklart båda deltagarna simultant. Man har också en neutral bricka att luras med, en bluffpjäs att placera ut som sedan inte alls kommer att aktivera motsvarande enhet utan bara finns där för att just lura och kanske skrämma fienden.

I Activation-fasen börjar sedan spelaren med initiativet att göra något med den enheten som fått spelarens order 1-bricka på sig, sedan gör motspelaren detsamma med sin 1-märkta enhet. Därefter såklart aktivering av respektive order 2-enheter osv.

Varje aktiverad enhet kan göra endera av två saker; flytta sig och göra ett överfall, eller stå kvar, sikta in sig och skjuta. Det är naturligtvis här som merparten av ett parti uppehåller sig, i activation-fasen. Här flyttar man runt brickorna för soldater, stridsvagnar etc., slår tärning, reducerar varandras trupper och tar hela tiden hänsyn till rådande terräng, diverse andra hinder och aktuella brickor med olika saker relevanta för platsen och spelat scenario.

I Supply-fasen får enheter i din armé som inte fått en order tidigare nu flytta sig ändå. Det låter enkelt och smidigt men att verkställa denna fas kräver trots allt en 9-stegs checklista! Lite galet kan tyckas, ibland är det liksom bara för mycket...

Spelkort finns här också att ta hänsyn till, ha med i matchen. Varje spelare har sin egen unika kortlek, här spelar ju en person som ansvarig för USA:s trupper, den andra deltagaren sköter den tyska armén. Korten skänker varierad krydda åt spelet, anger en viss fas i vilken kortet kan nyttjas, men innebär såklart också ett starkt slumpinslag på gott och ont. Somliga kort är starkare än andra, bättre i olika lägen.

Man uppmuntras att bygga en lek med minst 40 av 76 spelkort men det är inte bara att ta de man helst vill ha, nej här finns såklart regler och direktiv kring vad man kan få välja eller måste plocka bort. Ja, det är inte bara spelplanen som måste prepareras inför spelstart med rätt brickor, även spelkorten skall sorteras. Visst lär man sig och blir bättre, men inledningsvis är det rätt mycket pyssel, olika saker att utföra och hålla koll på. Så pass mycket faktiskt att jag inte ser allt detta extra som ett steg i rätt riktning från det enkla och smidiga med Memoir ’44, utan mer som en begränsning, något som höjer tröskeln för att förstå spelet, komma igång och kunna förklara det för någon annan osv. Det får ju inte ta lika länge att förbereda spelet som att spela det!

Ja, jag återkommer visst ständigt till det här med reglerna och spelets omfattning. I asken hittar man tjugo sidor regler späckade med text, och en hel del bilder. Bilder för att det ju är brickorna som sådana som bär all info om vad den egentligen representerar. Det är ramverk i olika färger runt somliga brickor, därtill en mängd små symboler, siffror och tecken för både det ena och det andra.

På t.ex. truppbrickan för Lt. Parks ser vi en soldat avbildad uppifrån men också en pil och en siffra för tillåten förflyttning. En siffra för stridsbonus mot infanteri likaså och därtill en siffra för försvaret. Och en stridsbonus mot tyngre fordon och en annan mot lättare fordon, kanske också en, två, tre symboler för olika specialfunktioner och så någon för träffar, eventuella skador.

Kort sagt, all denna info är ett tveeggat svärd, både himmel och helvete. Det är förstås bra att ha all info presenterad på spelbrickorna, men den dröjer det såklart ett tag innan man kan förstå och dra full nytta av. Inledningsvis är det en smått överväldigande mängd blixtar och stjärnor och svärd och dödskallar och pilar och andra symboler som man tvingas kolla upp och snabbt måste lära sig om allt sedan skall flyta smidigt. Heroes of Normandie har absolut en betydligt högre ingångströskel än mitt jämförelsespel Memoir ’44.

Men vad HoN har och som M44 saknar är rekryteringsmöjligheter. Här kan du för en viss summa poäng designa din armé som du behagar, addera extra trupper och vapenslag, speciell utrustning eller vissa unika egenskaper hos dina ledare och hjältar. Ett trevligt inslag, kort och gott. (Nu kan du för allt i världen spela med vilket slags armé som helst i M44 också, men där finns inga unika karaktärer, inga specifika egenskaper eller förmåner att addera). Här känns din startuppställning mer unikt designad, skräddarsydd som du vill ha den för varje parti.

Jösses ja, dags kanske att avrunda den här texten. Spela själv och se vad du tycker om Heroes of Normandie vet jag. Medföljande tio olika spelscenarios är inte direkt tänkta att återskapa någon verklig historisk batalj utan är mer en samling påhittade situationer under krig, kanske med ett stänk glimten i ögat faktiskt.

Detta är inte så dumt alls, särskilt inte om du uppskattar krigiska sammandrabbningar i spelform för två personer. Själv klickade jag mer med Memoir ’44 än detta men de är samtidigt tillräckligt olika för att båda skulle kunna höra hemma i en och samma spelsamling. M44 siktar främst på lättsam realism med plastfigurer och klassiska fajter, HoN erbjuder nästintill samma spelupplägg men med tjusiga pappbrickor istället och därtill en uppsjö med smådetaljer, brickor, symboler, siffror, som gör detta till en (initialt i alla fall) något mer utmanande och krävande spelsession.

Ah, med bara ett bättre regelhäfte hade jag kanske fått en bättre känsla för detta redan från start. Nu blev det uppförsbacke tidigt och då är jag inte säker på att HoN får så många fler chanser på sig att verkligen fånga mig. Men vi är alla olika och passar det inte mig helt och fullt är detta kanske istället Ditt nya favoritspel. Eller?