Betrayal at House on the Hill (Avalon Hill Games/Wizards of the Coast)


Fakta:
Antal spelare: 3-6 spelare
Ålder: 12+ år
Speltid: ca 1 timma
Innehåll: 3 regelböcker, startbricka och 44 rumsbrickor, 6 målade spelfigurer, 6 dubbelsidiga karaktärsbrickor, 30 plastclips, 8 tärningar, skala för spelade omgångar/skador, 80 kort, 149 pappbrickor för olika saker.
Konstruktör: Bruce Glassco

Det stora huset på kullen måste utforskas. Ryktet säger att det är hemsökt. Varför inte ta sig in och snoka runt lite? Kanske finns där något av värde, kanske finns där något annat? Spännande skall det i alla fall bli...

Spelarna är äventyrare som beger sig in i det ökända huset. Spela som Brandon Jaspers, Zoe Ingstrom, Jenny LeClerc, Professor Longfellow eller någon av åtta andra karaktärer, var och en med unika egenskaper, förhoppningsvis rustade för att klara av det huset har att komma med!

Själva huset ja, dess planlösning och interiör är som sagt okänd när äventyrarna kliver in i hallen. Sedan blir spelets första fas ett utforskande där en ny dörröppning måste undersökas och kan leda till ett nytt rum, nya föremål och händelser. Kanske hittas trappor som leder till källaren eller övervåningen och ytterligare nya rum att utforska?

Spelets första fas är att gemensamt undersöka och kartlägga husets layout. Äventyrarna rör sig fritt i huset, passerar en dörröppning, drar en ny rumsbricka, pusslar ihop den med de befintliga och gör huset större. Aktuell rumsbricka kan bära något slags symbol där den förste besökaren i rummet drar ett kort för antingen en händelse, ett föremål eller ett omen.

Eftersom hela spelet Betrayal at House on the Hill har ett skräcktema är det givetvis så att det mesta har fokus på att skapa en lite läskig, skrämmande känsla. Allt är svart, mystiskt, det är kråkor, knackningar, spindlar, lönndörrar, fällor och mer... Typ monster...

I sin speltur kan man förflytta sig ett antal steg, passande nog motsvarande ens värde för Speed (hastighet). Man kan förstås också upptäcka ett nytt rum, använda olika föremål, engagera sig i strid om man skulle bli angripen, kasta lite tärning för att kanske lyckas med olika handlingar. Ja, det kastas ju tärningar för att se hur det går i striden också. Och olika funna föremål kan förstås vara till hjälp i både attackläge och vid försvar.

Kanske tar rumsbrickorna slut (ni har undersökt hela huset), kanske gör de det inte. Vid ett tärningskast i samband med ett draget omenkort någon gång under spelet (efter en längre eller kortare tids husutforskning) kan det sedan visa sig att spelet skall gå in i sin andra fas och då blir det här en annorlunda upplevelse.

Plötsligt är vi framme vid spelets kärna, hemsökelsen, själva uppdraget i spelet. Tärningskastet har visat att det sker precis nu och en titt i en tabell avslöjar också exakt vilken spelare som skall bli ja, vi kan kalla det, besatt! Det skulle kunna vara spelaren som just slagit tärning och fått hemsökelsen att ske men behöver inte nödvändigtvis vara det. Besattheten kan drabba spelaren med lägst värde för kunskap, högst värde för styrka, en specifik karaktär eller till exempel spelaren till vänster om den som slagit tärning... Det går liksom inte att veta på förhand.

Men det är nu det speciella med Betrayal-spelet äger rum. Nu förändras det från att ha varit ett gemensamt projekt till att handla om den besatte spelaren mot de övriga.

Den hemsökte personen ombeds lämna rummet och får för ett tag konsultera en egen spelmanual (förrädarens bibel, typ). I denna står nu somligt att läsa om aktuellt uppdrag (i spelet finns 50 olika!) för nämnde person, förrädaren i gruppen, den hemsökte...

Vad vet nu den hemsökte om de övriga (hjältarna)?
Vad måste förrädaren lyckas med för att vinna?
Och vilka extra regler tillkommer, unika för den här spelsessionen?

På motsvarande sätt plockar de övriga (hjältarna) fram sitt spelhäfte, slår upp motsvarande speluppdrag och kollar vad de nu vet om den besatte, vad de måste göra för att vinna osv.

Den här hemsökelsen delar alltså spelgänget i två grupper, en liten grupp med den ensamme förrädaren som tyvärr blivit besatt, och en större grupp med de övriga.

Först spelar varje hjälte, därefter är det förrädarens tur. Sist är det förrädaren som sedan sköter en eventuell monsterfas där dessa (om de finns med) rör sig och kanske attackerar. Därefter påbörjas en ny spelrunda osv. till dess att endera sidan lyckats med sitt uppdrag.

I det här spelet är det fullt möjligt att en spelare dör och tyvärr måste utgå ur spelet. Det är också möjligt för förrädaren att på motsvarande sätt avlida, men denne kan faktiskt ändå vinna spelet om han såsom ansvarig för monstren lyckas få dessa att stoppa hjältarna.

Femtio olika fall, femtio olika sorters hemsökelser låter förstås synnerligen generöst och varierat men de är i ärlighetens namn kanske mer lika varandra än man skulle önska.

Förrädaren vinner i princip samtliga scenarios genom att döda alla hjältar, hjältarna segrar om de har ihjäl sin forna kamrat eller uppdragets Dracula, mumie, drake, råttor etc. Ett delmål på vägen är ofta att hitta och lyckas använda/förstöra ett eller annat specifikt föremål. Mångfalden är tyvärr ofta just kosmetisk, det mesta är varianter på samma tema. Någon av de femtio hemsökelserna skapar dock ingen förrädare, så visst, något lite variation går det såklart att få, på samma sätt som huset aldrig blir exakt detsamma. Dessutom är det ju olika kort och tärningsutfall som kommer i spel och skapar något annorlunda hela tiden. Men på det hela taget... Tja.

Det här kan ju bli jätteskoj i rätt sällskap men alla måste vara förberedda på mängden slump som medverkar i spelet. Slump och det oväntade passar förstås väldigt bra in på spelets tema men det här är ju inte på något sätt det strategispel som spellådans omslagstext gör gällande (A Strategy Game by Bruce Glassco). Att spela och riskera att kanske avlida tidigt och få se resten av gänget spela vidare är också något att acceptera inför spelstart.

Spelets båda faser känns ibland som två olika spel, det är rätt tvära kast mellan samarbete, utbyte av föremål etc. och vetskapen om att en spelare strax skall bli förrädaren som plötsligt vill döda alla andra. Det är också lite mysko att börja spela och sedan plötsligt dela upp gänget och börja plöja lite scenariotext och nya regler för fortsättningen.

Lite pilligt är allt också. Det är tärningar att kasta, en massa korttext att läsa, rum att placera, små brickor för ditt och datt att hålla reda på. Inte minst är det ett konstant justerande av spelkaraktärernas egenskapsvärden när de får skador och blir bättre etc.

Hm, det var en väldig massa minus, men riktigt så illa är ju inte det här. Det är väl bara det att det finns en mängd andra maffiga spel med monstertema som skänker mer spänning. Det finns alternativ om man är sugen på att pussla fram spelytan likaså, justera spelfigurens egenskapsvärden. Ja, man kan hitta andra spel om förrädare också, en mot resten.

Så allt sammantaget är detta okej, fullt fungerande men med en del kinkiga regler ibland, ja ett lagom spännande monsterspel men kanske inte riktigt så snyggt, fiffigt eller kul som man skulle önska. Riktigt bra spel vill man ju oftast spela genast igen. Så känner jag inte för detta. Att det kräver minst tre deltagare blir också en begränsning.