Arkham Horror (Fantasy Flight Games)


Fakta:
Antal spelare: 1-8 spelare
Ålder: 13+ år
Speltid: 2-4 timmar
Innehåll: Spelbräde, 16 spelfigurer med plastfötter och tillhörande karaktärsark, 5 tärningar, 369 spelkort, 306 pappbrickor, 8 monsterark, regler.
Konstruktör: Richard Launius & Kevin Wilson

Spelarna är alla unika karaktärer som samarbetar för att rädda en liten stad undan ondskans makter. Javisst, det är 1920-tal och en onämnbar fasa hotar att ta över staden Arkham. Portaler öppnas lite varstans i staden och genom dessa kommer diverse demoner och monster in i vår värld från okända världar därbortom. Allt detta dock bara en försmak av vad som komma skall när den ondaste och mäktigaste av dem alla gör entré och tänker ta över världen som vi känner den!

Lyckas spelarna rusa runt i Arkham och bekämpa monstren och stänga alla portalerna innan mästaren visar sig så kan man vinna spelet. Om inte väntar en sista batalj med livet som insats och vinner man då är såklart allt ändå frid och fröjd, men den där mästaren är såklart betydligt tuffare än de varelser man dittills bekämpat.

Det verkar finnas många som gillar spelet Arkham Horror och det är lätt att förstå varför. Det här är en maffig spelupplevelse, med festligt tema och massor med stämning och känsla. Du är verkligen en äventyrare som jagar runt i en mörk och dyster håla hotad av demoner och andra hemskheter.

Mängder med spelkort, olika monster och mästare (superbossar om man säger så) gör att spelet aldrig blir exakt detsamma från en gång till en annan och alla detaljer håller god kvalitet. Du har olika karaktärer med unika förmågor att spela med, och du kan utrusta dem med en mängd olika föremål, vapen och trollformler, som du hittar/köper/lär dig för att öka på oddsen för framgång.

Men det finns i ärlighetens namn de som inte gillar Arkham Horror och jag kan förstå dem också. Det här är i sanning ett mastodontspel. Det tar stor plats när spelplan, ett tjog korthögar, diverse brickor samt alla deltagarnas personkort och olika kort med insamlade föremål skall rymmas på bordet. Det krävs en hel del förberedelsetid för att duka upp allt och sen tar själva spelandet hela 2-4 timmar i anspråk, inte sällan den högre gränsen med nybörjare de första partierna och såklart mer tid ju fler som deltar. (När man sedan är bekant med alla spelplansfält och spelkort kan somligt förstås flyta smidigare med något kortare tidsåtgång).

Reglerna omfattar 20 sidor med mängder med saker att hålla reda på, det är nästan givet att somligt kommer att missas, glömmas bort eller spelas fel. Och i grund och botten är det slumpdragna spelkort och tärningskast som avgör vad som sker och hur man besegrar monster i striderna. Och då inte ett tärningskast utan två, tre, fyra eller fler. Slå först tärning en eller flera gånger för att se om du överhuvudtaget får använda ditt vapen eller din förmåga. Slå sedan igen och igen för att faktiskt försöka dra nytta av vad det nu är du vill utnyttja. Fortsätt vid behov till dess att du vunnit eller förlorat. Använd specialregler för att få slå om dåliga utfall eller göra ett extrakast. Ja, det är på gränsen till för mycket tärningskastande.

Så här finns således både bra och mindre bra saker, vilket får mig att sätta ett medelbetyg på Arkham Horror. Vet man vad man ger sig in i, gillar man ett riktigt äventyr, en tuff och tidskrävande utmaning med många kort och tärningar kan detta bli en riktig höjdare. Har man ont om plats, ont om tid, ogillar slump och att hålla mycket i huvudet och kanske, inte minst, ogillar temat med monsterbekämpande och resor till andra världar, så skall man nog lämna Arkham Horror därhän.

Allt om reglerna skall förstås inte berättas här men något mer om hur spelet går till kan väl förtäljas.

I inledningen av varje spelomgång kan du fördela ett antal karaktärspoäng (olika många fokuspoäng för olika figurer) över de färdigheter de besitter. Det rör sig om Speed, Sneak, Fight, Will, Lore och Luck. Ett högt värde på Speed är såklart bra när det gäller t.ex. förflyttning på spelplanen. Sneak handlar om att lyckas smita undan (ett monster t.ex.). Fight är naturligtvis lämpligt i slagsmål och ditt värde för Will handlar såklart om figurens viljestyrka, att inte bli skitskraj för monster som försöker skrämmas osv.

Ju högre värden på allt detta desto bättre och de här sex färdigheterna hänger ihop två och två. Du har tillåtelse att justera dina tre reglage över dessa par ett eller flera steg när respektive runda drar igång. Har du t.ex. tre fokuspoäng kan ett enskilt reglage förändras uppåt eller nedåt tre steg, eller så sprider du ut poängen/reglagejusteringarna över två eller samtliga reglage. Det riktigt luriga är att om du vrider upp värdet för t.ex. Speed så sjunker samtidigt värdet för Sneak. Ja, paren är värdemässigt varandras motsatser, när det ena går upp sänks det andra värdet. Visst får du justera lite i varje runda om du vill, men det är ju svårt att verkligen veta när något riktigt högt värde behövs. Illa då att samtidigt få något annat riktigt lågt – låga siffror gör det genast svårare att lyckas med tärningskasten. Balans är bra, så lagom av allt är kanske bäst? Eller?

Här finns sedan en förflyttningsfas i vilken alla spelare rör sin pjäs ett antal steg över spelytan, exakt hur många beror på spelad figur och aktuell status på denne (Speed-värdet). Man kan gästa en väldig massa olika ställen i Arkham (för olika givna förmåner eller slumpartade händelser) eller t.ex. försöka ta sig hem från en annan värld dit man kanske dragits av ett monster eller hamnat via en portal man försöker stänga…

Härnäst sker olika händelser beroende på aktuell plats, antingen något standardiserat eller en slumphändelse via ett draget kort. Det kan bli möten med monster som vill illa eller folk som kan hjälpa en, man kan hitta nyttiga föremål, pengar eller i princip få vad som helst att hända.

Sist i varje omgång skall det öppnas en port och ett eller flera monster strömmar ut. Därtill rör sig på brädet redan tillkomna monster runt i staden och ett spelkort ger ytterligare utmaningar för spelarna.

Hela spelet igenom innebär förstås monstrens närvaro att det ständigt måste fightas och/eller smygas undan, medelst tärningskast och ev. vapen, besvärjelser osv. Ja, att befinna sig på eller komma till platser med monsternärvaro innebär såklart alltid strid eller försök till flykt.

Dessutom måste de portaler som ständigt öppnas försöka nås och stängas så snart som möjligt. Det är ju ur portalerna nya monster fortlöpande strömmar ut. Stäng dem tillfälligt eller offra mer resurser på att försegla dem för gott, valet är ditt.

Men skynda dig, både monstren och tiden arbetar emot er. Öppnas för många portar, finns där för många monster, saknas en viss typ av brickor så tittar ett uråldrigt monster med fruktansvärd styrka fram för att sluka er, staden, ja hela världen. Och den sista fighten kan ni väl ändå inte vinna? Nej, satsa allt på att slå igen de där portalerna tidigt…

I Arkham Horror-spelet finns flera sätt att vinna, men förlorar gör man bara mot den uråldrige mästaren. Åtta olika sådana superbossar följer med, någon av dem lyckligtvis något enklare att besegra än andra.

Ah, när jag skriver det här blir jag genast sugen på en ny sväng till Arkham! Spelet erbjuder i sanning en riktig utmaning. En lite läskig känsla infinner sig när man rör sig i staden, det hela är mycket stämningsfullt, det är roligt att lyckas stänga portar och besegra monster.

Men hittar jag de där spelkamraterna som kan och vill lägga en massa timmar på tärningskastande? Olyckligtvis är det nämligen rätt lätt hänt att man själv slås medvetslös någon gång i spelet och får vakna upp på Arkhams sjukhus med reducerad hälsa och med hälften av sina samlade ägodelar förlorade. Och då har man spelat i kanske timmar nästan förgäves. Och så är man bara halvvägs… knappt, måhända. Och då plötsligt dyker ett nytt ännu tuffare monster upp och så drabbas nästa kamrat eller man själv igen av något riktigt eländigt. Uppförsbacke, verkligen!

Arkham Horror, ett spel att verkligen älska eller hata. Eller känna ett slags hat-kärlek till. Haha.