Arcadia Quest: Inferno (CoolMiniOrNot)


Fakta:
Antal spelare: 2-4 deltagare
Ålder: 14+ år
Speltid: 60 minuter Innehåll: Regelhäfte, kampanjhäfte, anteckningsblad för kampanjer, 4 spelbräden, 12 kort för hjältar, 5 kort för änglar, 48 för monster, 21 för uppdrag samt ytterligare 190 stycken för död, uppgraderingar etc., 9 dubbelsidiga spelplansbitar, 36 plastfigurer, 260 pappbrickor för fördömelse, död, sår m.m, 14 tärningar, 70 mynt, 12 plastbaser (att ställa sina hjältar i/på).
Konstruktörer: Eric M. Lang, Fred Perret, Guilherme Goulart, Thiago Aranha

Är det snyggt? Jodå, det här är riktigt läckert ögongodis! Är det mycket regler? Jodå, ett häfte på 40 sidor, därtill ett extra med kampanjdetaljer (men samtidigt är allt hyggligt lättsamt). Är det en massa prylar med i asken? Jodå, en rejäl bunt spelkort, ett drygt dussin tärningar men framförallt en försvarlig mängd rejäla grå plastfigurer och färgglada pappbrickor. Och kanske viktigast av allt, är det kul? Jodå, det också. Men framförallt är det snyggt.

Men tyvärr finns här inte mycket man inte redan sett förr. Det här är den typ av fighting- och dungeoncrawler-spel man säkerligen redan testat i form av Descent, Imperial Assault, valfritt Dungeon & Dragonsspel, något fantasyrollspel. En mängd plastfigurer är ute på ett uppdrag, de rör sig genom rum, korridorer och grottor, samlar föremål, slåss mot monster... Typ.

Ja, Arcadia Quest: Inferno är ytterligare ett sådant spel. Man flyttar sig runt, kastar en massa tärningar och hoppas på att man lyckas slå ut de fiende som uppenbarar sig. Inte mycket nytt under solen. Eller jo kanske, något lite.

Det skulle väl i så fall vara att även om spelarna alla strävar mot ett gemensamt mål, tävlar de också sinsemellan, vill gärna ha ihjäl varandras figurer. Figurer skriver jag, jo varje spelare sköter ett team om tre hjältar, var och en unik vad gäller förmågor och utrustning. Välj dina kämpar med omsorg.

Det är också så att begreppet fördömelse (damnation) är centralt. Man bör undvika att bli det, men kan i somliga lägen välja att bli det, fördömd alltså, bara för att få den extra förmån som man kanske kan komma i åtnjutande av. I vissa lägen är det således bra att vara fördömd, i andra inte men naturligtvis kommer sådana saker alltid med ett pris som måste betalas... på något sätt, någon gång. Eller kanske i evigheters evighet. Med demoner och förbannelser kan man kanske aldrig veta säkert...

Och här är man ju verkligen på väg ned i underjorden, på väg till Inferno, i kamp mot just demoner och annat... Man kan kanske få en fördel men är det värt det?

Ja, här finns stora och små monster att bekämpa, olika spelkort ger spelgänget olika uppdrag att klara av. Ibland är det spelets monster som utgör huvudfienden, ibland ställs spelare mot spelare.

I takt med att man lyckas med uppdrag belönas man med bonuspoäng, pengar och uppgraderingar, sakta men säkert blir överlevande figurer starkare, bättre rustade att stå emot fiender i ett kommande spelparti. Om man nu vill spela Arcadia Quest: Inferno som en kampanj...

Det går givetvis alldeles utmärkt att bara greppa sina tre hjältar och spela ett enda enskilt parti också. Bekämpa demoner, leta er fram genom underjordiska grottsystem, hitta skatter och nyttoföremål, rädda änglar...

Ja, vad skall man säga, jag tror du fått en känsla för vad som sker... Har du redan liknande spel i samlingen finns det ju ingen större anledning att skaffa detta, har du redan smakat på Arcadia Quest och gillat det är det lätt hänt att du känner dig tvungen att skaffa även detta och alla tillhörande expansioner, dussintals med dyra plastskulpturer med nya karaktärer att spela med och mot. Allt är skitsnyggt, så utseendet går det inte att klaga på, men det här är främst något för fantasytokar som älskar att kasta tärning, utforska grottsystem och kanske framförallt måla alla de där rätt fräsiga grå plastpjäserna...